Om bokens första femtedel.

Hej igen!

Nu har det gått en vecka sen senast, och 40 sidor i Martin Bircks ungdom och jag måste säga att det är precis som det beskrivs på baksidan, händelselöst, författaren beskriver Martins barndom målande, och man verkligen förstår att det inte händer så mycket.

Martin har dock inte hunnit bli så gammal så att han förstår det själv än.

Men han har faktiskt börjat undra en del saker, till exempel så bor det en alkoholist i huset mittemot och på sidan 9 så går han ut sjunger en fyllesång, Martin är nyfiken på alkoholisten och frågar sin mamma om honom, men hans mamma vill inte berätta varför han beter sig så.

Detta tror jag är en anledning till att den här boken anses som en klassiker, därför att i flera fall kan man känna igen sig eller att det är ett aktuellt ämne, och även om man kanske inte tänker på det så mycket så är det ju så.

Jag menar att man inte vill ha något med brott, dödsfall etc. att göra, man vill leva i sin egen lilla "bubbla" där man känner sig trygg.

Till exempel häromdagen när jag läste tidningen och såg att det hade varit en olycka på E4:an tio minuter efter att jag själv åkte där, då tänkte jag först att det var skönt att jag själv inte var där tio minuter senare, men kom sen på att jag inte alls tänkte på de som faktiskt var där just då.

Något som jag tidigt lade märke till var hur otroligt "inspärrad" Martins och hans familjs liv var, de hade en liten krets av "vänner" som snarare var deras släktingar, som de umgicks med, lite som om hans föräldrar bara kunde umgås med de som hade det bra ekonomiskt, hur tråkiga de än var, eller som de själva uttryckte det, "Martin, patrasket på andra sidan gatan skall du inte umgås med."
Vid sekelskiftet, när boken skrevs, så var detta nog väldigt vanligt.
Man kan ju inte precis säga att det är så mycket så nu, men det tror jag beror på att det finns så få fattiga personer i Sverige nu jämfört med då.

Den första meningen av alla, "Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde", tycker jag låter snudd på poetiskt, när jag först läste den så trodde jag bara att det var början på boken som började så, utan något efter, men det visade sig att det faktiskt var en dröm som han drömde, närmare bestämt en mardröm om en pojke från det så kallade "långa raden" som var ett område där fattiga personer bodde, han drömde att pojken låtsades vara hans mamma.
För mig verkar det nästan som om hans föräldrar har "lurat" i honom att alla fattiga människor är elaka och farliga och att han verkligen tror på det, så mycket att han till och med drömmer mardrömmar om en person som han knappt ens känner, lite som i Fredriks bok "1984", där "storebror" hjärntvättar folk att tro att "han" är en perfekt ledare och att alla som är emot honom är förrädare.

Det var allt för den här gången, jag återkommer om en vecka igen, då ska jag skriva mer om personerna och hur de är, det har nämligen inte kommit så många personer än och jag tänkte att det var lika bra att vänta tills fler har kommit upp och man har fått reda mer om dem.

Tack för mig!