Älska din nästa...

Hej igen!

Nu har jag läst till sidan 80, och är därmed ungefär halvvägs igenom min bok, "Martin Bircks ungdom".
Nu har det verkligen börjat märkas att Martin börjar bli äldre, han har börjat skolan för ett bra tag sedan och verkar nu endast vara några år yngre än jag själv.

Jag tycker att det är en intressant sak med boken, att, även om författaren aldrig säger exakt hur gammal Martin är så vet man ungefär hur gammal han verkar vara genom att han berättar om vad Martin gillar att göra och hur han beter sig mot andra personer, till exempel så var han en snäll och lydig liten pojke när boken började, men nu är han en pojke som har utvecklats i takt med alla andra, och nu gillar han att vara med vänner hellre än familjen.
Detta är intressant att läsa för mig eftersom jag känner igen mig i många av tillfällena, det är verkligen slående likheter mellan dåtidens och dagens ungdomar, och om man struntar i att tänka: Åh, vad jobbigt det är att läsa, eller: Vad gammalmodigt, så är det egentligen inte så stora skillnader mellan nu och då.
Det är dock inte bara ungdomarna som är lika, utan även de vuxna, jag talar nu mest om Martins föräldrar, de oroar sig för samma saker, blir glada för samma saker och peppar deras barn på samma sätt som dagens föräldrar.

När jag läste stycket där författaren skriver om Martins relation till lärarna så kände jag också igen mig, han skriver att Martin, som nykomling, får lära sig hur alla lärare är, om någon till exempel är lite snällare, så kan man utnyttja det.

Trots att jag nu har skrivit om massor av saker som jag tycker har varit roligt eller intressant med den här boken så finns det en sak kvar att säga: När jag kom till några sidor runt sidan 60 så stannade jag där ett tag och läste om det, de handlade om när Martin och hans storasyster sprang runt och lekte på sin gård en fin sommardag, jag blev glad när jag läste det eftersom jag alltid har älskat sommaren, och jag kom att tänka på när jag var mindre och var ute på mitt landställe, och sprang runt och lekte med min lillebror, och författaren skriver också om hur Martins syster gör så att han blir rädd för huggormar och senare så kommer hon på en lek där de ska leta efter smultronblommor, och den som hittar en får det smultronet som sedan kommer upp, när de sedan kommer till en äng full med smultronblommor så "paxar" hon alla, men när hon senare ser att Martin blir ledsen så säger hon att de kan dela på smultronen.
Detta hände mig och min bror många gånger, om än inte med just smultron, och är exempel på något som enligt mig alltid kommer att vara ett aktuellt ämne, syskonkärlek.
Man kan vara jätteelak mot sitt syskon och ens syskon kan vara likadan mot en själv, men innerst inne så tycker man alltid om ens syskon, vad som än händer så blir man på något magiskt sätt alltid sams igen.

Detta fick mig också att tro att, för att tycka om en bok, så måste man kunna relatera till den på något sätt, speciellt om det är på något positivt sätt, man kan sitta inne en mörk vinterdag och fundera på hur det skulle vara att ha det skönt utomhus en varm sommardag just då.
Det får mig verkligen att vilja fortsätta läsa boken som jag läser.
I det här fallet "Martin Bircks ungdom".

Det var allt för denna gång, men jag återkommer med tankar om boken i sin helhet och huruvida den är en klassiker eller inte.

Tack för mig!